Tänk vad skönt ändå, att ibland slippa sina känslor? Att slippa vara ledsen, nere och sårad. Att vara utan det, eller i alla fall lindra sådana känslor, tror jag alla kan vilja ibland. Men på bekostnad av våra positiva känslor? Skulle inte tro det va! Livet går upp och ner och även om jag gillar topparna mer så skulle det inte finnas några toppar om det inte fanns några dalar.

Just nu går det en film på TV6, Equilibrium, eller som den svenska titeln är: Cubic. Den är ruskigt läskig och inte på det klassiska skräckfilms-läskiga sättet utan sådär myror i hjärnan-läskig. Den handlar om framtiden, efter tredje världskrigen, då man anammar den politiska idéen om att "känslor är en sjukdom och är leder till våld och krig." Och varje person äter ett läkemedel varje morgon för att vara utan känslor. Tar man inte sina piller blir man avrättat likt alla andra som visar några känslor. Det som sätter mest myror i hjärnan på mig är att jag, efter att ha läst om de funktionshindrades historia, faktiskt tror att detta skulle vara, om väldigt lite, men ändå möjligt.

Citat från filmen, sonen frågar sin pappa:
Robbie Preston: I saw a boy crying today at school. He didn't know anyone saw. But I saw. Should I report him?
John Preston: Unquestionably